Ethan Fredholm

Stjärnor med massor mellan 0,3 och 8 solmassor kommer att gå samma öde till mötes. När vätebränslet är slut börjar de expandera och förvandlas till röda jättar, samtidigt som de absorberar exoplaneter som kretsar runt dem. Vår sol är inget undantag. Om 7 miljarder år kommer den att ha vuxit sig så stor att den förstör Merkurius, Venus och, med all sannolikhet, jorden.

Men röda jättar växer inte för evigt. Vid någon tidpunkt tappar de sitt skal och lämnar kvar en kärna som krymper, kyls ned och förvandlas till en vit dvärg. Det innebär att planeter i avlägsna omloppsbanor mycket väl kan överleva sin stjärnas död.

Överlevande exoplaneter
Trots att astronomerna hittills har lyckats upptäcka mer än femtusen exoplaneter är det bara en liten del av dem som kretsar kring vita dvärgar. Desto viktigare är den upptäckt som JWST har gjort. Han kunde direkt fotografera två exoplanetkandidater i de vita dvärgarna WD 1202-232 och WD 2105-82. Upptäckten gjordes med den mellaninfraröda kameran MIRI.

WD 2105-82b befinner sig 52 ljusår från jorden. Den uppskattas vara 1,6 miljarder år gammal. Den tros ha blivit en vit dvärg för 0,8 miljarder år sedan. JWST-data tyder på att det på ett avstånd av 34,6 a.u. från den finns en gasjätte vars massa är 1 – 2 Jupitermassor. Enligt astronomer i det förflutna, exoplaneten kretsade på ett mycket närmare avstånd av 9,7 a. e. från stjärnan.

Sidor: 1 2

NASA:s nuvarande rymddräkter för den internationella rymdstationen (ISS) har använts av astronauter i mer än 40 år och behöver därför bytas ut snarast. Collins Aerospace har tillsammans med ILC Dover och Oceaneering utvecklat en ny rymddräkt som uppfyller dagens krav. Projektet ingår i ett xEVAS-kontrakt (Exploration Extravehicular Activity Services) värt 97,2 miljoner dollar som NASA tilldelade i december 2022. Flyg- och rymdadministrationen testade nyligen de nya rymddräkterna i artificiell mikrogravitation på ett specialflygplan.

Om den här fasen slutförs framgångsrikt kan NASA ge tillstånd att testa nästa generations rymddräkter 2026, då besättningen kommer att använda dem under en rymdpromenad för att utföra reparationer på utsidan av ISS.

Behovet av nya rymddräkter uppstod på grund av problem med de nuvarande modellerna: läckande kylmedel, begränsad rörlighet och föråldrad teknik. Dessa brister blev kritiska när astronauten Mathias Maurer upptäckte en vattenläcka i sin rymddräkt under en rymdpromenad 2022, vilket ledde till att alla rymdpromenader tillfälligt avbröts.

Collins Aerospaces nästa generations rymddräkt är lättare än NASA:s nuvarande modeller, och dess utbytbara arkitektur gör den enkel att modifiera och uppgradera. Utvecklingsteamet arbetade tillsammans med astronauter för att skapa en mångsidig rymddräkt som är lämplig för framtida uppdrag till månen och Mars.

Sidor: 1 2

Ett internationellt team av astronomer har gjort observationer med flera våglängder av AT 2023clx, den tidvattenstörning (TDE) som ligger närmast jorden. Resultaten av studien, som publicerades den 22 januari på arXiv preprint server, ger viktig information om egenskaperna hos denna händelse.

TDE är astronomiska fenomen som uppstår när en stjärna passerar tillräckligt nära ett supermassivt svart hål och slits sönder av det senares tidvattenkrafter, vilket utlöser förstörelseprocessen. Resterna av stjärnan börjar sedan falla ner på sin mördare och orsakar en strålningsexplosion som signalerar att något har hänt.

AT 2023clx ligger 155,8 miljoner ljusår bort, i galaxen NGC 3799, och är den närmaste TDE som är känd från optiska observationer. Den identifierades ursprungligen som en transient 2014 och tillskrevs en tidvattenhändelse i juli 2023. Med en maximal svartkroppsluminositet på endast 4,56 biljoner erg/s är denna tidvattenhändelse en av de svagaste kända.

Med tanke på att AT 2023clx är en nyligen upptäckt TDE, är mycket lite känt om dess egenskaper. Det är därför ett team av astronomer under ledning av Panos Charalampopoulos från Åbo universitet i Finland har genomfört en omfattande studie av tidvattenhändelsen i de optiska, nära infraröda och ultravioletta banden. För att göra detta använde de olika rymdteleskop och markbaserade observationsinstrument, inklusive NASA:s rymdfarkost Swift och Northern Optical Telescope (NOT).

Observationerna visade att AT 2023clx har en absolut stjärnmagnitud på -18,25 i g-bandet och en maximal bolometrisk luminositet på 32,4 biljoner erg/s. Detta gör att denna tidvattenstörning har en medelhög luminositet. Det supermassiva svarta hålet väger lika mycket som 1 miljon solar.

Enligt studien nådde AT 2023clx sin topp på 10,4 dagar, vilket gör den till den snabbast växande TDE som hittills varit känd. Astronomerna föreslår att denna snabba ackretion orsakades av kollapsen av en mycket liten stjärna (mindre än 0,1 solmassor) med en kollisionsparameter på ca 0,8.

Sidor: 1 2

Astronomer har upptäckt en ny typ av exoplanet, en så kallad ”superjord”, som befinner sig bara 137 ljusår från solen. Planeten har fått namnet TOI-715 b och är ett objekt av intresse för forskare på grund av dess läge i den beboeliga zonen hos dess lilla stjärna.

Även om det verkar som om en potentiellt beboelig planet skulle kunna hittas bland jordliknande planeter, finns det flera problem. Ett är att de flesta upptäckta exoplaneterna är mycket större än jorden. Det beror delvis på att det är mycket svårt att upptäcka mindre planeter med de instrument som finns tillgängliga. Ett annat problem är att de vanligaste stjärnorna i galaxen inte är gula dvärgar som vår sol, utan mycket mindre och ljussvagare – röda dvärgar. När forskare upptäcker stenplaneter som kretsar kring röda dvärgar ökar antalet potentiellt beboeliga världar som kan finnas där.

Eftersom röda dvärgar avger mycket mindre värme än stjärnor som vår sol, är den beboeliga zonen runt dem mycket smalare. Den beboeliga zonen är det avstånd från stjärnan där vatten kan existera i flytande tillstånd på planetens yta, dvs. när planetens yttemperatur är mellan 0°C och 100°C. Det krävs dock mycket mer än att bara befinna sig i en sådan komfortzon för att en planet verkligen ska vara beboelig. Andra fakta är också viktiga för att avgöra beboeligheten: atmosfärens tjocklek, hur mycket strålning den tar emot från sin stjärna och om den har en kombination av hav och land.

Sidor: 1 2

NASA har publicerat en ny bild som överförts till jorden av Juno-sonden. Den visar Io, en satellit till Jupiter, som har hundratals aktiva vulkaner på sin yta.

Juno befann sig endast 1 500 kilometer från Io:s yta. Bilden från jordens budbärare är intressant eftersom vi kan se många detaljer i satellitens topografi på dess nattsida. Detta beror på Jupiter. Solljuset som reflekteras av gasjätten lyser upp den mörka sidan av Io.

Juno-fotot visar hur annorlunda Io är jämfört med Jupiters andra månar. Det finns ingen is eller synliga nedslagskratrar på dess yta. Däremot finns det många vulkaner, vars utbrott kontinuerligt förändrar satellitens landskap. Anledningen till denna aktivitet är tidvatteninteraktionerna mellan Io och Jupiter, som bokstavligen ”smälter” satellitens inre.

Tack vare de ständiga utbrotten är Ios yta en blandning av vulkaniska slätter, många berg, platåer och raviner med strömmar av smält svavel som flyter över dem. Det finns också permanenta lavasjöar på satelliten. Det är därför inte förvånande att vissa bildligt talat har jämfört förhållandena på Io:s yta med helvetet.

Sidor: 1 2